Mitt första år som företagare

Exakt 365 dagar har gått sedan jag nervöst postade brevet till Skatteverket och Bolagsverket med ansökan om att registrera, och bli VD för Julias Fotografier.
Ett företag som jag drömt om i många år, men redan hade byggt upp under ett mycket framgångsrikt UF-år, som Julias Fotografier UF. Det hela gick väldigt snabbt, och jag skulle kanske tänkt till 1,2 gånger extra. Men ivrig som jag var över att uppfylla min största dröm här i livet, och modig som jag är, hoppade jag in i utmaningen utan att veta vad det egentligen var som väntade.

Året har varit tufft. Mest för att jag varit ensam, och inte direkt hittat någon som suttit i samma sits som mig förräns nu. Jag misslyckades många gånger på grund av bristande erfarenhet, men grävde inte ned mig för det, utan lärde mig en läxa och löste problemen. Gäller både kunder som inte varit nöjda, men också feltänk vid bokföring. Det har varit mycket blod, svett och tårar. Tårar på grund av oro. Oro över framtiden mest. Kommer jag få kunder? Kommer företaget klara sig? Hur mycket fasta utgifter kan jag ha varje månad? Vad händer om jag inte kommer klara av att betala dem? Blod och svett över att jag det här första året bokstavligt talat har jobbat ihjäl mig.

Jobbat ihjäl mig för att bygga upp mitt företag så gott jag kunnat på ett år. Så jag nu, de resterande år har en bra grund att stå på. Jag har kämpat, och kämpat för att sprida mitt företag över hela Sverige. Jag har slitit mitt hår vissa dagar för att försöka komma på bra lösningar på problem som var tvungna att lösas. Detta har också visat resultat. Att jag varit en jävlar anamma, envis och förbannat bestämd tjej har verkligen gett resultat. Alla priser och stipendium jag fått ta emot på ett år. Alla nöjda kunder som återkommer till just mig som fotograf. Att jag har kunder över i princip hela Sverige. Att fotoföretag ringer och vill anställa mig...

Det har varit jobbigt många gånger. Först och främst när kroppen inte har pallat. Jag har ett par gånger varit millimeter ifrån att springa rakt in i en stenhård betongvägg, inte ens fyllda 20 år. Men det är då jag har lärt mig att prioritera om, få en vardag och rutiner, samt höja priser så jag faktiskt kan ha råd att ta ledigt.

De gånger det har varit jobbigt har jag haft stöttning. Av familj, vänner men framförallt min Marcus. Han kom in i mitt liv för ungefär ett år sedan, och i somras var han extra viktig för mig. Fast då som vän, eller okej, jag har varit kär i honom sedan första ögonkastet men det var något jag förnekade i ett halvår. Marcus fanns där och verkligen stöttade mig. Bokstavligt talat. Vi kunde sitta i timmar och prata om hur jag ska lösa problemen i företaget. Han kunde ge värdefulla tips och råd, för är det någonting han är duktig på så är det verkligen entreprenörskap. Marcus har också varit den som tagit emot en gråtande Julia när det vissa dagar varit för mycket, och han har varit den som tittat mig i ögonen och sagt "är det någon som fixar detta så är det du, det vet jag!". Ingen annan än Marcus kan påverka mig så mycket. Få mig att gå från ledsen och det känns som om jorden har gått under, till jävlar anamma och att jag ska visa hela världen vad jag går för.

Tack Marcus för att du finns i mitt liv. Du betyder allt.

Men det har också varit underbart. Underbart att få gå till ett jobb som jag själv kämpat för och byggt upp, allt på egen hand. Ett arbete där jag älskar varje minut som jag spenderar på jobbet. Ett jobb där jag går hem med ett leende på läpparna, varje dag. Men det allra bästa är att jag har kunnat bocka av två av mina största drömmar här i livet.

- Arbeta som fotograf
- Öppna min egna fotostudio

Jag skulle göra om det. Om och om igen. 

Kommentarer



Kom ihåg mig?



Skriv din kommentar här

Trackback